I en debattartikel i vk den 3 april skrev jag om lärarnas arbetsmiljö med grund i det arbetsmiljömöte som hade hållits vid Umeå universitet den 27 mars. Rektor hade kallat alla lärare och forskare till en redovisning och diskussion av vad som görs för att beakta arbetsmiljöinspektionens anmärkningar liksom resultat från Statistiska Centralbyråns pilotenkät. Det mesta mynnar ut i nya handlingsplaner och delegering av ansvar till redan överbelastade och stressade institutionschefer. Jag har genom åren lärt känna den nye rektorn personligen och hyser förtroende för honom och följaktligen för universitetsledningens goda avsikter. Men hur långt räcker det med goda avsikter?

Studenterna måste få veta att en stor del av lärarnas tid upptas av en allmer “industrialiserad“ undervisning, som tillfredsställer uppifrån kommande krav.
Dessa krav hänger samman med det återkommande mantrat om “utbildning och information“, parat med “omorganisering“, “policy“, “planering och statistik“, och “planer och avrapporteringar“. Allt detta i stället för arbetsro för en mera personlig undervisning och utveckling av ämneskompentens.

Ett problem är att alltfler policies med planer och avrapporteringar, pa, är tomma välmenande “att-satser“, som liksom alltfler reformer inte beaktar orsaks- och beroendeförhållanden, resurser och den sociala verkligheten, utan endast de alltid goda avsikterna bakom “att-målen“. Men det största problemet är det underförstådda underdåniga accepterandet av den “verklighet“ som hela universitetet skall anpassas till och som inte är mera verklighet än att den byggts och byggs upp av en politik där pa underställs politisk korrekthet (pk). Man tror att universiteten genom pa kan parera vilken pk som helst och därigenom upprätthålla om inte en bra så åtminstone en uthärdlig arbetsmiljö. Därigenom bortser man även från att en orsak till lärares utbrändhet och långtidssjukskrivningar är den känsla som tycks breda ut sig om att arbetet förlorar allt större del av sitt innehåll, en känsla av meningslöshet inför ett nästan bibliskt “jagande efter vind“, parat med upplevandet av en nedsättande behandling av personalen.

Jag känner till fall där internationellt välrenommerade professorskolleger mobbas av sin institutionsledning utan att fakulteten vill eller kan ingripa.
SVT intervjuar en av universitetets sjukskrivna lärare som talar om arbetsklimatets förändring, rädda människor, opportunism och behovet av att bevara sin mänskliga integritet. Professorer och docenter är rädda för att besvara en fakultetenkät om arbetsmiljön eftersom deras identitet kan härledas ur deras institutionstillhörighet. Sökande som förmodas ha blivit köns- och åldersdiskriminerade i tillsättningsärenden får höra att nog kan det vara så men att eventuella skrivelser riskerar leda till repressalier.

Lönekriterier bortser från stora delar av de nödvändiga men inte begärda gjorda insatserna. Brev riktade till överordnade organ eller chefer förblir oförskämt obesvarade i månader eller år utan att ens deras mottagande bekräftas. Det är klart att sådant upplevs av lärarna som en maktens arrogans som inte passar universitetets idé och som reflekteras i den dagliga inställningen till undervisningen.
Det är bra att studenterna inser att om själva lärarna, inklusive professorer och docenter, kan behandlas på detta sätt så behandlas studenterna i sin tur därefter, direkt och indirekt.

I tidskriften Universitetsläraren nr 4/2001 skrev Christoph Bargholtz om universitetsträdet: “Jag kom att tänka på universitetet som ett stort träd. Där uppe i de yttersta grenspetsarna, det gröna friska bladverket. Där sker kunskapssyntesen. Där är lärare och studenter, burna av institutioner och fakultetsorganisation, ömsom i sol, ömsom i regn, nästan alltid i blåsväder. Det är universitetsstyrelsen längst ner som är basen för verksamheten, som ser till att bibehålla balansen och räddar oss från att blåsa omkull i stormbyarna efter budgeten. Men det är inte här nere tillväxten sker även om stammen tenderar att bli grövre med åren. Ny kunskap syntetiseras av lärare och studenter, i förening.“
Jämför gärna med universitetets egen redovisning av sitt upp- och nedvända träd, länkad till universitetets egen hemsida, www.umu.se/umu/om_umu/organisation/.
Universitetsstrategerna som tydligen upplever sig tillhöra universitetsträdets “högre“ hierarkier tror sig alltså lösa de problem som ytterst drabbar studenterna med hjälp av nya välmenande pålagor som avrapporteringar och obligatoriska (!) kurser som anställda lärare skall genomgå oberoende av sin egentliga ämneskompetens. Förhoppningsvis klarar man då utbildningar med mindre lärartäthet- och kompetens, med studenter som har sämre förkunskaper i det nya industriella och virtuella universitetet med sina “nya villkor för lärandet“ (SOU 2000:13).

Det blir allt mindre utrymme för reflektion och analyser av välmenande reformer som bortser från universitetets särart. Genom att förespegla befordran till lektor och professor tillförsäkrade man ett brett fackligt och politiskt stöd för en billig reform.

Antalet lärare med finare titlar ökar utan att man behöver tillföra motsvarande medel för lärarnas löner och kompetensutveckling.
Man betalar med titlar och söndrar bland dem som skall samsas om fördelningen av det oförändrade löneutrymmet med grund i chefers infantila betygssättning av medarbetare. En ogenomskinlig individuell lönesättning undergräver fackföreningarnas styrka och försvagar ytterligare benägenheten att uppbåda civilkurage att säga ifrån om arbetsförhållanden som ytterst drabbar studenterna. Arbete med den sent upptäckta “tredje uppgiften“ om påstådd samhällsrelevans med marknadsföring och försäljning har lett om inte annat till merarbete som går ut över undervisningen.

Problemen kan ej åtgärdas enbart med hjälp av universitetsinterna statistiska data utan kräver också en omgivningsanalys och extern opinionsbildning med hänsyn till universitetets historiska kontinuitet. Lärare och studenter blir inte utbrända om de tror på vad de kämpar för. Det är alltså en intellektuell uppgift, inte minst för universitetsväsendets strateger att inse att arbetsmiljö är ett tvivelaktigt övertagande av ett ord som skapades för industrin före kunskapsföretagens tidsålder.
Vår arbetsmiljö- och ledarskapsutveckling sammanfaller inte främst med obligatoriska kurser och expansionspengar utan med att hålla liv i universitetet som idé.
Dit hör de kritiska lärarröster som vissa vissa chefer, dekaner och prefekter trots honnörsord om demokrati och dialog idag skamligt nog på ett förnedrande sätt lämnar obeaktade och ihjältystade.Risken är stor för att studenterna kommer längst ned i denna hierarki av stilbildande nedsättande behandling.

kristo ivanov
professor