UMEÅ UNIVERSITET 01-09-21

Institutionen för Informatik

Kristo Ivanov — tel 090-166030 / Fax -6550 den 24 mars 1998

Hej handledare (och smygläsande doktorand?)! Efter "Mönsterdoktoranden" så kommer det som i själva verket tänktes först och bör komma först, eller:

1. Var DRIVANDE. Starta projekt, engagera doktoranderna. Visa dem vad institutionens forskning går ut på, led dem in i densamma också genom konkreta uppgifter, uppdrag och förslag. Problem: Starta projekt, engagera doktoranderna, men skydda dem mot den sortens heideggersk "throwness" som skulle sluka dem i vardagliga oreflekterade aktiviteter eller "görande". Förklara för dem komplexiteten i begreppet "handling" och "konkret" som motsvarar komplexiteten i begreppen "tanke", "forskning" och "abstrakt". Utmana doktoranden att i projekttanken inbegripa deltagandet i och särskilt genomförandet av egna seminarier, fullföljandet av vissa bestämda kurser, läsandet av viss grundläggande litteratur, åtaganden som de själva varit med om att binda vid ett "deadline" datum (projektarbetets administrativa kärnan). Doktoranden kan annars uppfatta att det konkreta är samma sak som görande eller att veta vad — "studieobjekt" — och hur —"metod" — skall man forska för att lyckas i allmänhet och för att få en garanti på en färdig avhandling i synnherhet". Han kan också uppfatta att det enda sättet att "konkret" bli engagerad är att "göra" i projekt, och inte att lära sig reflektera och värdera genom att lyssna, läsa och studera forskningsrapporter eller litteratur. Eventuellt kan doktoranden också försöka imitera ditt beteende — på gott och på ont även i projektarbete— som en lärling förmodas imitera sin mästare. Detta kan dock ske på ett okritiskt sätt utan medvetenhet om gränser och skillnader i förutsättningarna och utan reflektion over skillnader mellan hantverk, teknik och vetenskap.

2. Fullfölj alla KURSER. En kurs är inte slut förrän man examinerat samtliga deltagare. Att bedöma inlämnade uppgifter är handledarens ansvar, en student skall inte behöva vänta länge för att få besked om han är godkänd eller inte. Problem: det vanligaste är att studenter inte orkar fullfölja inlämningsuppgifterna eller examinationen och tror att handledaren ändå kommer att följa upp det hela genom genom att "driva" eller "knuffa" framåt, eller genom att mjuka upp kraven: "Det ordna sig nog"-syndromet hos antingen läraren eller studenten kan förvärras av tron att allt ordnar sig i kursexaminationsavseende den dagen man råkar bli klar med avdhandlingen tack vare någon sorts gudomlig nåd eller inspiration. Det motsatta har dock varit historiskt vanligare— och det är tänkvärt. Det var tron att avhandlingsarbetet kommer igång av sig självt bara man "automatiskt" pliktskyldigast betat av ett visst antal kurser. Studenten kan också uppfatta det som att han måste få besked om vad han måste göra i detalj, eller vad han måste skriva för att till slut bli godkänd, med konsekvensen att det blir handledarens som gör examinationen åt studenten. Det finns också studenter som tenderar bli arga eller oförskämda om de inte får godkänt när de tycker att de borde få godkänt på sina egna villkor, och som tenderar att omvandla examinationsfrågan till en fråga om politisk maktkonfrontation som också skulle underkänna handledarens kompetens (jfr. politik mot vetenskap).

3. Eftersom det är du som handledare som skall i första hand bedöma vad som är (den handleddes) "god forskning" så är det alltid du som skall i sista hand föreslå eller kräva ÅTGÄRDER för de svårigheter som doktoranden möter i sin utbildning. Problem: kom dock ihåg att du inte kan ensidigt "lära dem" i den mening att du inte kan lära dem eller tvinga dem att lär sig. De måste vilja själva. Ta inte på dig andras ansvar eftersom de kan gärna utnyttja dig för att minska sin bördan och sin ångest men de kan samtidigt uppleva det som en kränkning och som en maktutövning från din sida att du visat att de är beroende av — och svagare än dig. "Man kan leda en häst till vattnet men man kan inte tvinga den att dricka". Däremot är det bra att följa upp hur mycket den dricker (uppföljning av infordrade veckorapporter och av åtaganden som utlovas till varje handledningsträff) för att snabbt kunna diagnosticera problem. I allmänhet, vänta inte dig någon "tacksamhet" för att du försöker hjälpa så gott du kan. Det kan betraktas som att du bara gör det arbete du är betald för, och ibland måste du acceptera att uppleva att du hjälper någon att komma fram som sedan kanske kommer att motarbeta dig. Tacksamhet är något som doktoranden själv måste vilja lära sig, t.ex. från ditt eget arbete och från dina krav på hans erkännande av andras bidrag till det han gör, till institutionens historiska existens som forskningsmiljö, erkännande med referenser, "acknowledgement" av litteraturtips, etc. Att bli ledsen p.g.a. brist på tacksamhet för egna goda gärningar eller p.g.a. oförskämdhet kan komma farligt nära Tage Lindboms "socialization of self-pity" (i min Belief & Reason — "B&R", s. 28, jfr. också mina referenser till Otto Kernberg, särskilt del III av hans Inre Värld och Yttre Verklighet, i mina Brev från Professorn i november 1994).

4. Betrakta inte självklart doktorandens exoteriska BORTLOVANDE av sin arbetstid och hans sidoaktiviteter som "smitning". De flesta doktorander är, åtminstone i början av sin utbidning, osäkra både på sina intressen och — kanske framför allt på möjligheterna att omsätta dem i praktisk handling. Det är därför naturligt att söka sig till aktiviteter som ser ut att kunna hjälpa till i något eller båda dessa avseenden. Problem: doktorander kan visserligen vara osäkra både på sina intressen och — kanske framför allt på möjligheterna att omsätta dem i praktisk handling men dessvärre är de ibland alltför säkra på legitimiteten av deras viljor och preferenser. I ett negativt scenario kan det hända att doktorander vägrar ens delge dig information om sina sidoaktiviteter och än mera be om råd eller låta sig styras ("ge kredit"). De vill inte studera och läsa eller lyssna utan — i en empirisk materialistiskt kultur som prioriterar och premierar "görandet" eller i en existentiell "throwness" eller i det "rastösa handlandet" (jfr Tage Lindbom i min B&R och Otto Kernberg) — de räknar med dig som "försörjare" eller "markservice" som skall välsigna deras handlingar och skydda dem mot yttre hot eller inre otrygghet.

5. Skaffa gärna egna EXTERNA KONTAKTER som doktoranderna kan utnyttja, men kräv inte — vilket i praktiken egentligen ingen kan kräva — eller ens förvänta dig inte att de frågar handledaren varje gång de vill prata i telefon med någon utanför institutionen. Om handledaren är rädd för att doktoranden skall kontakta olämpliga personer, t.ex. sådana som gör mycket, lovar mycket, eller efterfrågar universitetet men inte erbjuder lämpligt material för forskning, så är ett sätt att förhindra detta att själv ha ett kontaktnät som är tillräckligt stort. Problem: externa kontakter kan på gott och på ont spä på en existentiell "throwness". I den mån sådana goda kontakter överhuvudtaget finns så kräver de mycket krafter och de måste ofta skötas på "heltid". Det kan inkräkta på din skötsel av institutionens esoteriska och oglamorösa vardag. Doktoranderna kan etablera kontakter som du själv inte kan ta ansvar för eller förvalta p.g.a. dina egna begränsningar i tid, resurser eller annat. I praktiken innebär detta att doktoranderna kommer att få göra "vad som helst" för andras räkning och i institutionens namn, och att du kommer att ställas inför färdigt faktum vad beträffar resultat som måste godkännas oberoende av traditionella institutionella kontroller.

7. För att doktoranden inte skall beakta handledarens åsikt som "en åsikt bland andra" som han kan ta eller mista beroende på åsiktsmarknaden så bör handledarens ÅSIKTER vara klart formulerade. Eftersom handledning går ut på att bistå doktoranderna fram till doktorsexamen förväntar de sig att handledaren skall kunna formulera sina krav i s.k. positiva termer, d.v.s. "så här skall det vara" ("detta är god forskning", "detta är en doktorsavhandling", "detta är en viktig kurs", "denna bok bör du läsa", etc.), inte bara som kritik av andras arbete. Problem: Låt oss försöka bortse från högstämda filosofiska spörsmål som den svåra innebörden av "kritik" kopplad till den Kantska upplysningstraditionen och till den vetenskapsteoretiska debatten om Poppersk falsificationism, och till det rationella bakom studier av "systems failures" (Gordon Davis). Doktoranden kan i varje fall paradoxalt uppfatta ibland att trots allt är det han själv som skall bedöma huruvida handledarens åsikt är tillräckligt "klart" formulerad (jfr. Leibniz om klart mot enkelt etc. i min Systems Design through Creativity) eller vilka som är de negativa resp. positiva sidorna av ett argument som han själv inte kan definiera. (Betr. positivt mot negativt jfr utilitarismens "moraliska algebran" av kostnader och intäkter och jfr. också det tidigare avsnittet om examination). I synnerhet kan detta innebära att doktoranden vill ha förebilder — vilket är en legitim önskan — men att dessa förebilder skall kunna tas (imiteras, trots att man kanske förkastar "metod" och trots att man vill vara originell i sin forskning) eller mistas (förkastas efter egen bedömning) enligt egen önskan som vid ett forskningslivets smörgåsbord.

8. Doktoranden bör GÖRA MOT ANDRA — i synnerhet mot hans egna arbetskamrater — det som han vill att andra skall göra mot honom, men är det värt det? Och vad kan handledaren göra för att doktoranden inte skall behöva ödsla krafter på "hopplösa" kolleger? Det viktigaste för en handledare är ju att att försöka hjälpa sina doktorander, inte att stjälpa dem. I fall man inte vill ha en viss doktorand bör man markera detta genom att inte anta vederbörande till forskarutbildningen. På så sätt kan man t.ex. markera en viss forskningsprofil. Doktoranderna kan uppfatta det som en typ av icke seriös dubbelbudkskap om man först antar doktorander, sedan uppmuntrar "all slags" forskning ända fram till disputation, och sedan skonigslöst kritiserar arbetsresultatet och idéerna bakom det. Problem: om man avvisade sökande till forskarutbildningen med hänvisning till anspråk om en bestämd forskningsprofil skulle det säkert kritiseras av somliga som diktatoriska fasoner som inte platsar i en demokratisk pluralistisk forskningsorganisation. Dessutom ingår det i forskningens villkor att man inte alltid okontroversiellt kan sia om idéers resultat och att man räknar med att lovande sökanden skall kunna påverkas av institutionens forskningsmiljön i önskad riktning. (Det är ju bara i efterskott ex-post som man kan ev. hävda att man "inte borde ha velat ha" en viss misslyckad doktorand.) En vettig tolkning av innebörden av forskningens frihet (som inte är så aktuell för uppsatser på C- och D- nivå) är att man skall kunna vara tolerant mot andras välformulerade och argumenterade åsikter men att denna tolerans inte skall automatiskt självklart innebära acceptans och godkännande. En åsikt skall kunna kritiseras och detta kan vara innebörden av att äkta tolerans inte är samma sak som likgiltighet. (Jfr. Tage Lindbom i min B&R, ss 6n, 23f, och Otto Kernbergs "innocent bystander" eller oskuldsfull iakttagare — facilitator).

9. Uppmuntra doktoranden att vid varje viktigare händelse inom och utom institutionen reflektera över hur den kan betraktas SOM ETT VETENSKAPLIGT PROBLEM. Det är dock viktigt att skilja på äpplen och päron. För att kunna skriva en doktorsavhandling bör man kunna behandla vissa saker som givna. Sålunda skall man inte behöva fördjupa sig i språkvetenskap för att man använder sig av språket i en avhandling, och man skall inte behöva fördjupa sig i ämnets historia för varje avhandling som skrivs i dito ämne. Förvisso kan alla problem betraktas som vetenskapliga, men vi skall inte bedriva forskning om allt. Problem: Visserligen är det främst vid viktigare händelser i vetenskapens "kyrka" (universitetet) som det kan vara påkallat att försöka anlägga en vetenskaplig ansats. Annars vilka kriterier är de som skall följas vid "demokratiska" beslut om vad som anses vara "givet" i ett forskningsproblem? Där har vi systemtänkandets problem och monism mot pluralism och Leibnizianska idén om "apperception" (The Design of Inquiring Systems — DIS) eller "boundary judgements" (Werner Ulrich) eller grundförutsättningar (B&R och Otto Kernberg) som kan avfärdas enkelt dock tvivelaktigt genom en grov hänvisning till makt eller konsensus (om det givna — jfr. t.ex. "Environment" och "Information: Master and Slave" i DIS, samt i min Hypersystems).

10. Inkom gärna med förslag till ytterligare eller ändrad RÅD TILL DOKTORANDERNA , gärna med beaktande av risken för att "sudda ut gränserna" (jfr Tage Lindbom i min B&R, s.25f).

11. Inkom gärna med förslag till RÅD TILL HANDLEDARNA och bevaka gärna den (i Universitetsläraren nr. 3, 1994, s.4) annonserade SULF-skriften (7/94) författad av Christoph Bargholtz m.fl. Att handleda blivande forskare, samt SULF-skriften (10/95) författad av Philip Brenner och Lars Haikola Externfinansierad forskning på högskolans villkor samt SULF:s Forskarutbildningen i Fokus (1993).

Lycka till!

Hej kollega handledare! Efter utkastet den 5 december 1993 om "Mönsterdoktoranden" och diskussionen i handledningsseminariet onsdagen den 8 december m.m. gav jag ut den senaste upplagan av dito råd i syfte att främja en större reflektion och självstyrning av doktoranderna. Samtidigt var jag medveten om behovet av en "dialektik" i synen på dito problem, inte minst mot bakgrund av vad jag förfäktat i min uppsats om Hypersystem. Därför hade jag i den sista punkten 11 på listan uppmanat doktoranderna att "Inkom gärna med förslag till RÅD TILL HANDLEDARNA". Jag såg också fram mot att denna dialektik inte skulle behöva förutsätta en oreflekterad utsuddning av den institutionella maktfördelningen och ansvarsgränserna på universitetet i den mening att det skulle kvitta vem som ger råd eller riktar uppmaningar eller krav till vem i ett tänkt globalt "flat network". I den socialpsykologiska traditionen som i Sverige representeras t.ex. av AGSLO:s återkommande årliga kurser om Ledarskap, Behörighet och Organisation motsvaras handledning av dessa sistnämnda begrepp. De står i nära anknytning till de psykoanalytiska och andra traditioner (ref. till Mitscherlichs bok Society without the Father i mitt papper om "flaming". AGSLO = Arbetsgruppen för Studium av Ledarskap och Organisation). Som det framgår ur punkt 9 ovan så frestas man emellertid att förkasta reflektioner om detta, vilket enlig min mening leder till ett omedvetet förlitande till politik och till maktens praktik och önskan om obligatoria som lätt döljs av omdöpningar till administration och praxis. Detta förlitande till makt och konfrontationspolitik (ibland travesterat till "solidaritet" i Tage Lindboms mening, min B&R, ss. 28f , och appendix) också förklarar den inställningen till tacksamhet, till stränga seminarieprövningar, och till "faderlig" auktoritet som både handledare och doktorand kan uppleva så emotionellt tungt. Universitetets inlärningssituation torde präglas av fenomen som är analoga till vad som händer i den moderna familjen och dess upplösning (förment "re-engineering").

I början av februari 1994 inkom Åke Grönlund — som tidigare fått underlaget till seminariet den 8 december om "Mönsterdoktoranden" men inte kunnat deltaga i det — med en skrivelse som svar på min anmaning under punkt 11 i dito underlag. Punkterna anknöt till motsvarande punkter med samma nummer i "Mönstedoktoranden". De manar till eftertanke och jag vill i varje fall att de skall få bli uppmärksammade. Egentligen hade jag länge tänkt skriva ned några egna formuleringar om "råd till handledarna" men hittills inte ansett behöva prioritera det arbete. Nu skulle det inte vara rättvist att låta Åkes idéer vänta på min prioritering. Jag har därför tills vidare avgränsat mig genom att utgå från en redigering av Åkes formuleringar och har lagt till någon egen reflektion som initieras inom varje punkt med avsnittet "Problem". ÅG skriver inledningsvis att det är ju så att en utbildning består av både lärare och studenter, samt övriga resurser (vårt gamla kära "system", tänkte jag), och huruvida en utbildning är lyckad eller inte bör följaktligen bero på samtliga dessa komponenter (eller övriga systemdimensioner som innefattar en del annat som ingår i mitt hypersystem, tänkte jag vidare). Jag skulle vilja tillägga en referens till grupporganisatoriska hänsyn som i mina två "Brev från Professorn" i november 1994 (ref. till bl.a. Otto Kernbergs verk). Var så god! Det är min övertygelse att i den mån denna hypersystem-övning inte "lyckas" så beror det på de begränsningar i hypersystemidén som jag identifierade och försökte utveckla i min uppsats om B&R, till vilken jag också anknyter till i den ovanstående texten.