V240607-1215
Anförande vid avtackande av Kristo Ivanov
inför hans pensionering den 1 oktober 2002
[av
prefekten Kenneth Nilsson vid avtackande den 27 september 2002 på Institutionen
för Informatik, Umeå Universitet, inför professor Kristo Ivanovs pensionering
fr.o.m. den 1 oktober samma år.]
Vi har samlats i dag för att
uppmärksamma att Kristo går i pension. Det är ju en händelse som aktualiserar
de längre och övergripande perspektiven och stämmer till eftertanke och
sammanfattning. På ett sätt är denna förändring inte oväntad. Kristos "Det
där skall jag göra när jag blir pensionerad" har ju blivit ett ordstäv vid
institutionen. Ändå känns det överrumplande att detta verkligen inträffar, ett
utropstecken i en allt snabbare ström av ärenden och mer eller mindre triviala
händelser. Man känner ett behov av utrymme och distans till det vardagliga för
att göra rättvisa åt denna viktiga händelse.
Både Kristo och jag har väl
personligen genomlevat ämnets historia. Kristos doktorsavhandling för jämnt 30
år sedan Quality-control of
information: On the concept of
accuracy of information in
data-banks and in management information systems var den första i landet i vårt ämne.
Jag uppmärksammade den särskilt eftersom jag tänkte att den kunde ge en
anvisning av vad ADB kunde vara. Det var en fråga jag funderat länge över. På
den tiden fann jag att ämnet saknade teoretisk förankring och var tveksam till
dess utvecklingsmöjligheter. Tyvärr försvann avhandlingen snabbt från vårt
bibliotek och avståndet mellan oss var allt för stort för att den skulle
påverka mig just då. Avhandlingen kan sägas vara en kritisk analys av informationsbegreppet och en utveckling av det som
möjliggör en vetenskaplig innebörd av begreppet datakvalitet, som ett mått på
datas sanningshalt och ändamålsenlighet. Avhandlingen blev en fruktbar
utgångspunkt för att ge vårt ämne en samhällsvetenskaplig förankring. Den
aktualiserade frågor som hade att göra med tolkning av data, personlig
integritet och missbruk av data i konfliktsituationer. Kristo vidareförde denna
ansats genom kritiska studier av Statistiska centralbyråns statistikproduktion
och universitetsbibliotekens katalogsystem LIBRIS. Kristos arbete bidrog till
att vårt ämne som samhällsvetenskaplig disciplin stärktes och att filosofiska
betraktelsesätt kom att spela en roll inom vårt ämne. Det finns mer att säga om
Kristos insats för vårt ämnes utveckling, men jag vill
i det här sammanhanget bara framhålla att det är lätt att ta det nuvarande
tillståndet för givet och att glömma betydelsen av pionjärernas insatser.
I mitten på 70-talet
konfronterades jag med Kristo genom att vi sökte samma ordinarie
universitetslektorat här i Umeå med tillhörande överklaganden och förklaringar.
Efter ett år fick jag tjänsten och Kristo engagerades som halvtids lektor under
åren 1976 — 1979. Han fortsatte sedan i Linköping men återkom sedan som
professor från 1 september 1984. Det betyder att vi har haft daglig kontakt med
varandra under 20 år. Jag vill inte undanhålla er från att denna kontakt ofta
har varit slitsam och stundom smärtsam och jag är övertygad om att denna känsla
är ömsesidig. Samtidigt har denna kontakt varit utvecklande och givande. Vad
som i längden är hållbart är en gemensam syn på vad som är viktigt och
angeläget. Det betyder mer än olika åsikter, där vi kanske tydligast skiljer
oss åt, vad gäller våra favoritkällor. Ur den synpunkten uppskattar jag Kristos
tydlighet och kompromisslöshet mer än om vi haft en mer konciliant och
undanglidande person som professor.
En sådan viktig angelägenhet är
en hållbar utveckling för vårt ämne informatik både vad gäller forskning och
undervisning. En kritik som försvarar en inriktning på för informatiken
angelägna frågor och en sund vetenskaplig utveckling har jag uppfattat som
angelägen för Kristo. Ett uttryck för detta var det landsmöte för ADB-ämnet som
inledde hans verksamhet som professor vid vår institution.
Den andra stora insatsen från
Kristos sida förutom den rena informatikforskningen har varit hans aldrig
upphörande ansträngningar att skapa en god akademisk miljö. Den ena sidan av
detta har varit riktad inåt. I det dagliga arbetet har han alltid hållit
levande en intellektuell debatt, ständigt aktualiserat viktiga principiella
frågor som går utöver de triviala vardagsfrågorna. Inte sällan har detta skett
genom olika dokument i våra postfack och jag uppskattar att jag har ett par
hyllmeter med sådana utskick från Kristo. En annan sida av detta engagemang har
varit försvarandet av en seminariekultur vid institutionen. Detta arbete har
varit av stor betydelse för institutionens utveckling. Det har varit ett
mödosamt bygge och tidigare har nog många tyckt att det dröjt väl länge innan
resultaten kommit. Men jag tror att de senaste tre årens framgångar inte hade
varit möjliga utan detta grundläggande arbete. Av betydelse är också Kristos
engagemang och kritiska gärning i vad vi företar oss, att vi i vår iver att
utvecklas och expandera inte glömmer viktiga saker som är forskningens och
universitetets särmärke. Det har också ingivit oss en viss trygghet i våra
djärva företag och vi måste betänka vad det kan innebära om vi skulle sakna
Kristos kritiska röst.
Den andra sidan av att tillförsäkra
oss en god akademisk miljö har varit den utåtriktade. Den representerar en lång
tradition i Kristos arbete. Redan när han inledde sin tid som professor hade
han just färdigställt rapporten Mot ett ingenjörsvetenskapligt universitet,
som syftar till en dialog om vad det intimare samarbetet mellan universitetet
och intressenter i dess omvärld betyder för universitetets utveckling. Vi
känner alla till Kristos engagemang den allra senaste tiden för
arbetsmiljöfrågor. Kristo har i detta arbete varit engagerad i att bevara något
av de ideal för universitetets frihet i romantikens anda som formulerades av
von Humboldt i början av 1800-talet som Lehrfreiheit
och Lernfreiheit.
Ett kännetecken för Kristo är
hans traditionsförmedling. För att få perspektiv på sin egen tid och sina egna
problem är det viktigt att tillägna sig tidigare tänkares tankar, för det är
inte troligt att de bästa tankarna tänks just nu i just vår egen tid och i vår
närmaste omgivning. Jag tolkar att Kristos inställning låter sig väl fångas i
följande citat från den italienske 1300-talsskalden och filosofen Francesco
Petrarca:
"Det är den lärdes plikt
att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och
häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och
skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra
föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att
vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur
okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens
ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra
hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas
och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som
hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem."
Vi vill alla önska Kristo en
rik tid som pensionär. Jag är 17 dagar yngre än Kristo och har haft anledning
att tänka över situationen som pensionär. Jag kan inte påstå att jag kommit
till någon bra slutsats om vad detta skulle betyda och känner mig som ett barn
att träda in i denna nya livssituation. Kristos synpunkt att se denna tid som
att man för resten av livet får förmånen att studera, forska och skriva, ser jag
som en av de mera trösterika ansatserna.
Vi är övertygade om att Kristos
arbete vid vår institution kommer verka under lång tid framöver. Kristo
uttryckte i sitt professorstestamente tvivel om all denna strävan tjänat något
till. Jag skulle i det sammanhanget vilja citera en gestalt ur vårt svenska
kulturarv, som Kristo lyft fram i uppsatsen Mot ett ingenjörsvetenskapligt
universitet, nämligen Erik Gustaf Geijer. Han säger i uppsatsen Vilka
fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran
dragas af deras inbillningsgåfva
(Samlade Skrifter I:5, p. 32):
"Så leder sig bildningen
oupphörligt genom tiderna från far till son; och den som gjort väl mot sitt slägte kan trösta sig med den tanken att, om han dör, skall
hvad han gagnat lefva; det
sänks ej med honom i mullen, det är helgadt för evigt
åt dagen och skall tyst sprida sitt inflytande ända till den aflägsnaste framtid, då kanske han sjelf
och hans namn och hans tider äro förgätna. Historien är ej annat än berättelsen
om denna tradition, hvarigenom odlingen oafbrutet fortsätter sig från slägte
till slägte".