Emeritus Kristo Ivanov

V240607-1215

 

Anförande vid avtackande av Kristo Ivanov
inför hans pensionering den 1 oktober 2002

 

[av prefekten Kenneth Nilsson vid avtackande den 27 september 2002 på Institutionen för Informatik, Umeå Universitet, inför professor Kristo Ivanovs pensionering fr.o.m. den 1 oktober samma år.]

 

 

Vi har samlats i dag för att uppmärksamma att Kristo går i pension. Det är ju en händelse som aktualiserar de längre och övergripande perspektiven och stämmer till eftertanke och sammanfattning. På ett sätt är denna förändring inte oväntad. Kristos "Det där skall jag göra när jag blir pensionerad" har ju blivit ett ordstäv vid institutionen. Ändå känns det överrumplande att detta verkligen inträffar, ett utropstecken i en allt snabbare ström av ärenden och mer eller mindre triviala händelser. Man känner ett behov av utrymme och distans till det vardagliga för att göra rättvisa åt denna viktiga händelse.

Både Kristo och jag har väl personligen genomlevat ämnets historia. Kristos doktorsavhandling för jämnt 30 år sedan Quality-control of information: On the concept of accuracy of information in data-banks and in management information systems var den första i landet i vårt ämne. Jag uppmärksammade den särskilt eftersom jag tänkte att den kunde ge en anvisning av vad ADB kunde vara. Det var en fråga jag funderat länge över. På den tiden fann jag att ämnet saknade teoretisk förankring och var tveksam till dess utvecklingsmöjligheter. Tyvärr försvann avhandlingen snabbt från vårt bibliotek och avståndet mellan oss var allt för stort för att den skulle påverka mig just då. Avhandlingen kan sägas vara en kritisk analys av informationsbegreppet och en utveckling av det som möjliggör en vetenskaplig innebörd av begreppet datakvalitet, som ett mått på datas sanningshalt och ändamålsenlighet. Avhandlingen blev en fruktbar utgångspunkt för att ge vårt ämne en samhällsvetenskaplig förankring. Den aktualiserade frågor som hade att göra med tolkning av data, personlig integritet och missbruk av data i konfliktsituationer. Kristo vidareförde denna ansats genom kritiska studier av Statistiska centralbyråns statistikproduktion och universitetsbibliotekens katalogsystem LIBRIS. Kristos arbete bidrog till att vårt ämne som samhällsvetenskaplig disciplin stärktes och att filosofiska betraktelsesätt kom att spela en roll inom vårt ämne. Det finns mer att säga om Kristos insats för vårt ämnes utveckling, men jag vill i det här sammanhanget bara framhålla att det är lätt att ta det nuvarande tillståndet för givet och att glömma betydelsen av pionjärernas insatser.

I mitten på 70-talet konfronterades jag med Kristo genom att vi sökte samma ordinarie universitetslektorat här i Umeå med tillhörande överklaganden och förklaringar. Efter ett år fick jag tjänsten och Kristo engagerades som halvtids lektor under åren 1976 — 1979. Han fortsatte sedan i Linköping men återkom sedan som professor från 1 september 1984. Det betyder att vi har haft daglig kontakt med varandra under 20 år. Jag vill inte undanhålla er från att denna kontakt ofta har varit slitsam och stundom smärtsam och jag är övertygad om att denna känsla är ömsesidig. Samtidigt har denna kontakt varit utvecklande och givande. Vad som i längden är hållbart är en gemensam syn på vad som är viktigt och angeläget. Det betyder mer än olika åsikter, där vi kanske tydligast skiljer oss åt, vad gäller våra favoritkällor. Ur den synpunkten uppskattar jag Kristos tydlighet och kompromisslöshet mer än om vi haft en mer konciliant och undanglidande person som professor.

En sådan viktig angelägenhet är en hållbar utveckling för vårt ämne informatik både vad gäller forskning och undervisning. En kritik som försvarar en inriktning på för informatiken angelägna frågor och en sund vetenskaplig utveckling har jag uppfattat som angelägen för Kristo. Ett uttryck för detta var det landsmöte för ADB-ämnet som inledde hans verksamhet som professor vid vår institution.

Den andra stora insatsen från Kristos sida förutom den rena informatikforskningen har varit hans aldrig upphörande ansträngningar att skapa en god akademisk miljö. Den ena sidan av detta har varit riktad inåt. I det dagliga arbetet har han alltid hållit levande en intellektuell debatt, ständigt aktualiserat viktiga principiella frågor som går utöver de triviala vardagsfrågorna. Inte sällan har detta skett genom olika dokument i våra postfack och jag uppskattar att jag har ett par hyllmeter med sådana utskick från Kristo. En annan sida av detta engagemang har varit försvarandet av en seminariekultur vid institutionen. Detta arbete har varit av stor betydelse för institutionens utveckling. Det har varit ett mödosamt bygge och tidigare har nog många tyckt att det dröjt väl länge innan resultaten kommit. Men jag tror att de senaste tre årens framgångar inte hade varit möjliga utan detta grundläggande arbete. Av betydelse är också Kristos engagemang och kritiska gärning i vad vi företar oss, att vi i vår iver att utvecklas och expandera inte glömmer viktiga saker som är forskningens och universitetets särmärke. Det har också ingivit oss en viss trygghet i våra djärva företag och vi måste betänka vad det kan innebära om vi skulle sakna Kristos kritiska röst.

Den andra sidan av att tillförsäkra oss en god akademisk miljö har varit den utåtriktade. Den representerar en lång tradition i Kristos arbete. Redan när han inledde sin tid som professor hade han just färdigställt rapporten Mot ett ingenjörsvetenskapligt universitet, som syftar till en dialog om vad det intimare samarbetet mellan universitetet och intressenter i dess omvärld betyder för universitetets utveckling. Vi känner alla till Kristos engagemang den allra senaste tiden för arbetsmiljöfrågor. Kristo har i detta arbete varit engagerad i att bevara något av de ideal för universitetets frihet i romantikens anda som formulerades av von Humboldt i början av 1800-talet som Lehrfreiheit och Lernfreiheit.

Ett kännetecken för Kristo är hans traditionsförmedling. För att få perspektiv på sin egen tid och sina egna problem är det viktigt att tillägna sig tidigare tänkares tankar, för det är inte troligt att de bästa tankarna tänks just nu i just vår egen tid och i vår närmaste omgivning. Jag tolkar att Kristos inställning låter sig väl fångas i följande citat från den italienske 1300-talsskalden och filosofen Francesco Petrarca:

"Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem."

Vi vill alla önska Kristo en rik tid som pensionär. Jag är 17 dagar yngre än Kristo och har haft anledning att tänka över situationen som pensionär. Jag kan inte påstå att jag kommit till någon bra slutsats om vad detta skulle betyda och känner mig som ett barn att träda in i denna nya livssituation. Kristos synpunkt att se denna tid som att man för resten av livet får förmånen att studera, forska och skriva, ser jag som en av de mera trösterika ansatserna.

Vi är övertygade om att Kristos arbete vid vår institution kommer verka under lång tid framöver. Kristo uttryckte i sitt professorstestamente tvivel om all denna strävan tjänat något till. Jag skulle i det sammanhanget vilja citera en gestalt ur vårt svenska kulturarv, som Kristo lyft fram i uppsatsen Mot ett ingenjörsvetenskapligt universitet, nämligen Erik Gustaf Geijer. Han säger i uppsatsen Vilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva (Samlade Skrifter I:5, p. 32):

"Så leder sig bildningen oupphörligt genom tiderna från far till son; och den som gjort väl mot sitt slägte kan trösta sig med den tanken att, om han dör, skall hvad han gagnat lefva; det sänks ej med honom i mullen, det är helgadt för evigt åt dagen och skall tyst sprida sitt inflytande ända till den aflägsnaste framtid, då kanske han sjelf och hans namn och hans tider äro förgätna. Historien är ej annat än berättelsen om denna tradition, hvarigenom odlingen oafbrutet fortsätter sig från slägte till slägte".