Artikelförfattare: Condon

Sammanfattande student: Björn Petersson

The Computer won´t let me

Tema:
Artikeln försöker visa på systems (CSCW) oförmåga att lösa interpersonella konflikter och försöker istället framhäva systemens roll som informationsförmedlare, vilket i slutändan kan underlätta konflikthantering hos de inblandade parterna.

Vill visa på den bakomliggande idéen i ”human-centered CMI”; Där människan istället för informationsteknologin kommer i första hand (IT ska vara ett stöd, ej en styrning).

Inför en ny taxanomi; den politiska taxanomin, i vilken system kan delas upp i tre kategorier, fascistsystem, kommunistsystem och anarkistsystem. Fascistsystem, kontrolleras av en ordförande som bestämmer vem som ”har ordet” i systemet. Kommunistsystem, styrs av systemet, åtkomst av filer och liknande regleras med olika låsningstekniker för att behålla dataintegritet. Slutligen finns det anarkistiska systemet där åtkomst till filer inte styrs alls. Condon hävdar att de enda systemen som kan fungera gällande CSCW är den anarkistiska typen. Förklarar detta med att kontrollen redan flyttats till användarna och att det är nära nog omöjligt att ändra denna ordning, användare vägrar accepterar förlust av kontroll efter att en gång ha haft den.

Ägandeskap av information
Det finns två huvudspår, företagets eller personlig (speglar utvecklingen av persondatorer och stordatorer)
 
 
 
 

	Företagets	Personlig
Informationen	Ägs av företaget	Ägs av personen
Personlig åtkomst	Bestäms beroende av roll och rang	Bestäms informellt av personen
Multipel åtkomst	Bestäms av departementet/systemet, integritet försäkras	Bestäms informellt av personen
Gruppmedlemskap	Ganska statiskt	Ej applicerbart

 

 
Condon vill även se ett tredje spår:
 
 
 

Gruppens

Ägs av personen (om någon sådan finns)

Bestäms informellt av gruppen

Bestäms informellt av gruppen

Dynamiskt medlemskap

 
 

Svårigheterna är naturligtvis att sedan implementera detta i ett verkligt system. Vad händer om jag försöker ändra ”ditt dokument”, konflikter uppstår vid multipla existenser av data, man förlorar delvis möjlighet att upprätthålla ”data integrity” en av systemutvecklingens heliga kor. Condon hävdar att detta inte alltid är relevant i grupparbeten (åtminstone inte lika relevant som i kritiska system och liknande). Istället visar Condon på exempel från ett system kallat MILAN (Multimedia Integrated Local Area Network).

I MILAN försöker man inte lösa alla dessa integritetsproblem, när det gäller vita tavlor har man istället försökt visualisera konflikten genom att visa din förändring på den andra människans fönster och vice versa. Du ser alltså din ”opponents” förändring(och tvärt om), förstår att något är snett och man kan sedan arbeta tillsammans med detta utgångsläge för att lösa konflikten(se figur 1).Försök av systemet att gömma eller förhindra konflikten skulle inte fungera eftersom det inte har möjlighet att förstå användarens handlingar.

Person 1      Person 2

(Figur 1)

Även om konflikten inte skulle lösas och användarna i slutändan har två olika kopior av ett dokument så är det ändå den ärligaste speglingen av gruppens val.

När det gäller video så är även här lösningen att eventuella konflikter (förändring av videofält eller dyl.) visas på den motsatta partens skärm.

Slutsatser
Condon säger att vår förståelse av CSCW inte är sofistikerade nog för att skapa faktiska förbättringar i mänsklig interaktion. Det vi däremot kan försöka göra är ge användarna verktyg som ger möjlighet till en någorlunda normal interaktion, en interaktion där vi inte begränsas av att systemet hela tiden försöker säga åt oss vad vi får och inte får göra. Det kan tyckas som ett problem att ett normalt möte kan resultera i att medlemmarna kommer därifrån med olika slutsatser, man kan dock lägga till explicita verktyg för att underlätta det vidare arbetet, huvudsaken är att de inte automatiskt implementeras, användarna måste själva välja hur man vill konsolidera eventuella åsiktsskillnader.