Artikelförfattare: Button & Dourish

Sammanfattande student: Ylva Taubert

Technomethodology: Paradoxes and Possibilities

Vid design av tekniken har man mer och mer börjat betona vikten av ett socialt prespektiv. Eftersom etnometodologi vänder sig från strukturer och teoretiserande och i stället undersöker hur man faktiskt agerar i olika situationer så har designer funit att etnometodologin ger en god inblick i hur arbete organiseras. Dock finns vissa faror i denna teori, bl a för att den går ner på en detaljnivå vid studerandet av interaktion och handling. I den här artikeln ger Button och Dourish förslag på hur etnometodologin kan avnändas och förändras för att kunna stödja design av tekniken. Denna nya metod kallar de för teknometodologi.
   De etnometodologiska undersökningar som gjorts har lett till kritik av designen på gruppvaror. Få applikationer har visat sig bra och detta beror inte på teknikens begränsningar utan på att de inte kunnat stödja arbetet och kommunikationen som den såg ut i den verkliga arbetsmiljön.

Teknik och design - två paradoxer

Etnometodologi som studerar handling och arbetsstätt på detaljnivå har påvisat en paradox vid designen av gruppvaror - systemdesignparadoxen. Det paradoxala ligger i att introduktionen av en teknik som ska stödja storskaliga aktiviteter samtidigt förändrar de småskaliga detaljerna av aktiviteten och därmed underminerar dem, trots att det är genom dessa som man uppnår det storskaliga. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan små handlingar och helheten, dvs ett bra resultat och det är därför viktigt att en gruppvara stödjer alla de små vardagliga arbetsuppgifterna som ingår i arbetet.
   Detta leder fram till att etnometodologin hamnar i en paradox - teknometodologiparadoxen. Eftersom etnometodologi analyserar specifika situationer på detaljnivå hävdar vissa att metoden inte är särskilt användbar vid utformningen av stora, nya system då tekniken och systemdesignen ständigt förändras.

Att lära från etnometodologi

Den viktigaste frågan för teknometodologin är hur man kan använda sig av etnometodologin i designprocessen. Författarna utgår från tre olika sätt:

* Att lära av etnometodologen: enl denna modell så gör etnometodologen en fältundersökning för att sedan kunna fungera som en länk mellan designern och användarna. Under hela processen samarbetar designern och etnometodologen.
* Att lära från etnometodologiska rapporter: etnometodologen går ut på fältet och gör en noggrann analys som han presenterar i en rapport. Denna rapport använder sig sedan designern av i sitt arbete.
* Att lära från etnometodologin: målsättningen är att "desingen upptar den analytiska aspekten av etnometodologi och att etnometodologi ikläder sig designens praktiska mantel" så att de två metoderna sammansmälter i en "hybriddisciplin" med det bästa ur båda metoder. Det är detta nya arbetsstätt som författarna kallar teknometodologi.

Kritiker har hävdat att etnometodologi saknar förmåga att göra generaliseringar eftersom det är en metod som bara studerar detaljer och specifika situationer. Button och Dourish menar att det är en kortsiktig kritik eftersom många av de sociala mekanismer som etnometodologi beskriver finns i många olika sociala sammanhang. Vid design av gruppvaror är det viktigt att ta hänsyn till dessa och förstå hur de uppkommer och fungerar.  Målsättningen med teknometodologi är alltså att genom etnometodologins grundliga analyser av specifika situationer uppnå en känsla för strukturer eller generella handlingsmönster som designern kan använda sig av vid generalisering och abstraktion av människors handlande och arbessätt.