(Version 020923-1315)

UNIVERSITET, ARBETSMILJÖ, POLITISK KORREKTHET

[UNIVERSITY, WORK ENVIRONMENT, POLITICAL CORRECTNESS]

av Kristo Ivanov (2002, version 220811-1110)

Umeå Universitet, Inst. för Informatik, SE-90187 UMEÅ

http://www.informatik.umu.se/~kivanov/WorkEnv.html

 ABSTRACT IN ENGLISH:

The paper (in Swedish), completed with an extensive bibliography (mostly in English), refers to the perceived process of bureaucratization of the university and shift of focus from teaching and research to administration and politics. It can be related to the debate on the New Public Management originating in sytems analysis in public policy, and to the phenomenon of so-called political correctness. The bibliography takes in account the criticism that historically has been directed against what should be considered as the main missions of the university institution.

-----------

I Västerbottens-Kuriren den 3 april 2001 skrev jag ett inlägg som fick rubriken "Maktens arrogans vid universitetet: Arbetsmiljön blir inte bättre - nedsättande behandling av personal en orsak". Rektor hade kallat lärare och forskare till en diskussion av vad som görs för att beakta arbetsmiljöinspektionens anmärkningar liksom resultat från Statistiska Centralbyråns pilotenkät (http://www.sulf.se/download/undersok/arbmumu.pdf). Arbetsmiljön eller snarare universitetet har blivit ett stort problem, eller snarare, en universitetskris av den dignitet som historiskt gav upphov till de stora debatterna om universitetets idé (se referenserna längre ned).

Inledningsvis skrev jag bl.a. att rektors goda avsikter att åtgärda problemen kan inte betvivlas men "vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter" och misstänksamhet bland de universitetsanställda är utbredd. Vissa kanske uteblev från det dåligt besökta mötet av opportunism i den mening att de trodde att de själva inte hade något att vinna från det. Det var också en fråga om rädsla för att göra bort sig eller bli "svartlistade" i fall de råkade ge sig in i en svår och kontroversiell diskussion. Jag skrev också om upplevelser av en nedsättande behandling av personalen, att sökande av tjänster fått höra att klagomål över köns- och åldersdiskriminering riskerar att leda till repressalier, att dekaner ålägger underordnade skyldigheter som de själva smiter ifrån, att lönepolicy tolkas naivt och nedsättande tvärtemot lönepolicyns naivt goda avsikter, att brev med anhållan till överordnade organ eller chefer förblir obesvarade i månader. Allt detta upplevs som en "maktens arrogans" som är förödande för lärarnas självkänslan, motivationen, den personliga integriteten och respekten för universitetet och dess ledning. Det finns i ledningen de som upplever vad jag skrev som allvarlig kritik och särskilt bekymmersamt upplevs det jag skrev om svartlistning och repressalier: rektor undrar nog i vilka sammanhang förekommer det. Frågan är vart denna undran skulle kunna leda till. Det kanske är naivt att tro att en rektor kan verka meningsfullt inom ramen av en motsträvig väletablerad ledningskultur och motsvarande medarbetare som den är beroende av.

Jag skrev också om den brist på civilkurage som gör att universitetet underdånigt ansluter sig till politisk korrekthet (PK). På senare år har det gått troll i universitetets förhållande till dito svårdefinierad PK som uppenbarligen är en del av ett större kulturellt mönster med rötter, som idag ofta är fallet, från USA (jfr. "A conscience-racked nation" i The Economist den 11 sept. 1993, "An all-American industry" den 25 dec 1993 och "Scrap affirmative action" den 17 mars 2001). Man överför bördan till lärare och forskare i form av betungande policies, och välmenande planer och avrapporteringar (PA) som utgår från en statistik som bortser från 40 års vetenskapmetodologisk kritik mot den logiska empirismen och bortser från resurser, ömsesidiga beroenden och social verklighet. Därför kunde deltagarna i det ovannämnda arbetsmiljömötet höra ledningens myndiga budskap att allt enligt lagen "avrapportering kommer att krävas av institutionerna om vidtagna arbetsmiljöåtgärder". Med andra ord: prefekter som skulle behöva stöd får på sätt extra pålagor inklusive obligatoriska ledarutbildningar av diskutabelt värde. Undertecknad vet därför att han varit med.

Tillkommer alltså nya förmyndarpålagor som obligatoriska stödutbildningar som t.ex. ledarskapsutveckling som prefekter genomgå, handledarutbildningar som handledare skall genomgå, och pedagogiska utbildningar som inte minst blivande docenter skall genomgå (jfr. Lasse Ekstrands debattinlägg i Universitetsläraren 6/2001, http://www.sulf.se). Förmodligen klarar de då distanskurser med mindre lärartäthet och lärarkompetens dock med flera studenter med sämre förkunskaper i det nya industriella och virtuella universitetet (jfr. SOU 2000:13 om "nya villkor för lärandet"). Tidigare hade man redan hört krav på att alla lärare skulle genomgå obligatorisk jämställdhetsutbildning och nu får man förmoda genusutbildning och snart etnisk mångfald efter det att man redan utlyst och påbörjat (cf. Universitetsläraren 13/2002, p. 12) universitetslärarnas och -ledarnas kompetensutveckling på hbt-området (homo- och bisexuella samt trans-personer). Det är symptomatiskt nog att rektor med rätt hade tvivel angående delar av förslaget på ny jämställdhetspolicy för universitetet men visst orkar man knappast med motsvarande granskning av nya handlingsplanen för etnisk mångfald (Aktum 2/2001, ss. 4-7). Genus tycks för övrigt ha blivit det enda ämnet eller "perspektivet" utöver pedagogik som idag får och erbjuder anslag för att anlägga egna "perspektiv" på alla övriga universitetsämnen (jfr. Vetenskapsrådets annonser i Universitetsläraren 6/2001 och Rothstein i Göteborgs Posten den 17 juni 2000). Tillkommer säkert även kvalitets- och arbetsmiljöutbidningar samtidigt som institutionens reella ekonomiska makt planeras föras över till särskilt anställda administratörer och lärarna blir fråntagna de medel som erfordras för det akademiska självstyret (Rothstein i Universitetsläraren 6/2001).

Naturligtvis genomförs alla pågående förändringar och anpassningar av universitetet med de bästa avsikterna att anpassa sig till nya överheten, globalmarknadens nya krav. Tolkar man dock det hela som att anställda råkar känna sig arga och bittra så är risken stor att man än en gång missar poängen genom att bara amatörpsykologisera. Skulle man ta reda på i vilka sammanhang förekommer svartlistning och repressalier, må de vara många eller få, så är risken stor att man också missar poängen. Skulle man i statistiska enkät få veta att det är, säg, 80 eller 10 procent som känner sig arga och bittra eller svartlistade så skulle man också riskera missa poängen. I alla dessa och liknande fall skulle man missa poängen därför man fortfarande inte skulle veta VARFÖR anställda upplever sådana saker, och inte heller vilka samband det finns mellan olika upplevelser för att inte prata om den postmodernt bortdefinierade verklighet som upplevelserna avser. Därmed kan man inte veta vad man borde göra åt det, utöver sedvanliga PK-mässiga PA.

Beträffande svartlistningens och repressaliernas sammanhang, frågan vad skulle man göra åt det som en av mina källor berättar, nämligen att när någon påtalar missförhållanden så anses det av vissa som ett större brott än att skapa missförhållandena. Att t.ex. informera rektor anses också av dessa klandervärt, och har lett till repressalier som en motreaktion på att rektor på ett uppskattat och rättframt sätt ingripit i bl.a. befordringsärenden. Frågan är vad skall man göra åt att just på en av institutionerna som borde ha känt sig mest träffade av det jag beskrev i mina artiklar lär ledningen och dess insiders ha uttryckt att det inte kunde gälla den institutionen utan måste avse andra. Och så återkommer det menlöst välmenande och överslätande talet om att "vi alla arbetar ju mot samma mål", "vi måste ha likartad verklighetsbild för att åtgärda och trivas tillsammans", "visst råder det kollegialitet i institutionsstrukturen", "nya formella och informella institutionsstrukturer", "nya ledningstrukturer och informations- och kommunikationsflöden", "flera obligatoriska stödutbildningar", "bättre kännedom om lönepolicyn", "förbättra upplevelserna av arbetsmiljön" och att "några få gnäller och ventilerar ett diffust missnöje men ledningen anstränger sig och gör så gott den kan". Annars är det mycket prat om just struktur och information. Att översätta psykosocial arbetsmiljö till att gälla att en mera eller mindre privilegierad minoritet eller majoritet "trivs", som man gjort på vissa institutioner, är också att missa poängen då både etik och demokrati gäller i högsta grad att också beakta avvikande minoritetsröster och tillförsäkra deras integritet. Skall man behöva vänta på att en pensionerad professor skriver i en bok om uppgörelse med den konformism, vänskapskorruption och intellektuell inavel som förekommer i vissa snäva institutioner i Sverige? (Rajs och Hjerténs "Ombud för de tystade"). Och detta samtidigt som pressen rapporterar om försök att stoppa publiceringen av en annan professors (Billy Ehn) bok om "universitetet som arbetsplats", med reflektioner kring ledarskap och kollegial professionalism på en annan institution.

Det är uppenbart att inom universitet finns det allt mindre utrymme för reflektion och noggranna analyser. Ett exempel är just arbetsmiljön där uppenbarligen inte finns någon medvetenhet om distinktionen och samspelet mellan "inre värld och yttre verklighet" (Kernberg, 1980/1986). Samma sak gäller ifrågasättande av dekaners och prefekters jämförelse mellan äpplen och päron vid infantila övningar med "relativa betyg" till sina medarbetare som grund för lönesättning. Det finns uppenbarligen inget utrymme för beaktande av forskningsresultat om incitamentens problematiska relation till girighet mot pliktkänsla (t.ex.Kohn och kommentatorer i Harvard Business Review, september-december 1993). Det fanns och finns inte heller utrymme att analysera de ödesdigra universitetsreformerna inklusive den senaste om lärartjänsterna där man sålde det som var kvar av universitetsautonomi utan något beaktande av "the degradation of the academic dogma" och av efterkrigsdebatt om universitetets särart (t.ex. Nisbet, 1976, och hundratalet andra). De intellektuella som tidigare faktiskt värnade om universiteteten eller utgjorde den kollegiala ledningen av universiteten och dess styrelser (jfr. Erik Gustaf Geijer, 1831) blir idag underdåniga och sluga realpolitiker eller byråkrater som berömmer sig för att förverkliga överhetens opportuna PK-politik genom att lasta välmenande PA på sina kolleger och prioritera fund-raising i sin verksamhet. Genom att förespegla (naturligtvis prövad) befordran till lektor och till professor utan de annars överallt besjungna välsignelserna av "konkurrens" (om begränsat antal tjänster) så tillförsäkrade man ett brett fackligt och politiskt stöd för en billig reform. Med ett magiskt handgrepp ökar antalet lärare med finare titlar utan att motsvarande ekonomiska medel behövde tillföras som skulle tillåta högre löner eller mera tid för forskning. Man betalar med titlar och härskar genom att söndra bland dem som skall samsas om fördelningen av det oförändrade löneutrymmet. De nybetitlade lärarna tycker dock att det är bättre än ingenting då det dessutom ökar deras chanser att konkurrera med kolleger om givna eller krympande forskningsanslag.

Därmed avskaffas också genom lågnivellering de gamla "odemokratiska" professorsprivilegierna och oavsättligheten samtidigt som nya rättsfall på svenska universitet undergräver övrigt anställningskydd och öppnar den administrativa vägen för avsked av misshagliga lärare med grund i anonyma kursvärderingar och dylikt. En ogenomskinlig och därför tämligen godtycklig inviduell lönesättning försvagar ytterligare benägenheten att uppbåda civilkurage genom att också undergräva fackföreningarnas roll och styrka. Det finns också det som hävdar att de goda avsikterna bakom universitetens märkligt nog sent upptäckta "tredje uppgift" om påstådd samhällsrelevans genom marknadsföring lett till statens än så länge försäljning av universitetens prestige och lärarnas lönsamma konsulteri till högstbjudande.

Det är en lönsam och trygg konsulteri där försigkomna lärare uppträder som forskare hos praktikens beställare och som praktiker hos universitetskolleger som granskar deras vetenskaplighet, med resultatet att de kan eventuellt agera som varken eller. Och till skillnad från riktiga konsulter behöver de inte riskera konkurs ty då kan de retirera tillbaka till universitetsmodern från vilken de tagit ledigt. Om inte annat så minskar allt detta i bästa fall statens finansiella ansvar för frikostiga vallöften. Det finansierar valrösterna som tillfaller de politiker som tros ha breddat rekryteringsunderlaget till de universitet som blir sämre högskolor samtidigt som de sluga räknar med upprättandet av nya elituniversitet. Någon har hävdat att det metaforiskt påminner om den kulturellt väletablerade bilden av den stora skökan, ställd mot det andliga som närmast motsvarar det intellektuella (Jer. 3; Hes.16; 23, Hos. 1; 2).

Under tiden, de som känner sig utbrända eller på väg att insjukna tvekar att vända sig till universitetshälsan då äldre lärare i riskzonen för misstänkta dödliga sjukdomar bevisligen behöver vänta i många veckor för ett läkarbesök som de knappast vet om de har rätt till. Och så får de vänta mera än ett år för den enklaste remissen till sjukgymnast. Förbättringar och utökade resurser har nu utlovats, men den som för att få rimlig service hade gått över från universitetshälsan till studenthälsans läkarmottagning skulle mötas hösten 2000 av beskedet att landstinget lagt ned den.

För övrigt blir klagomål nedtystade och ansvariga frågar sällan efter ens åsikter eller erfarenheter som i stället för att leda till inbjudan till dialog snarare blir ihjästystade. En professorkollega försäkrar mig att även inslag i massmedia måste räkna med att bli ihjältystade utom möjligen om det rör sig om rikstäckande media som äventyrar universitetets reklam "image". I varje fall visar Sveriges TV och pressen större intresse för att förvalta och offentliggöra utbrända lärares vittnesmål än prefekterna och dekaner visar intresse för t.ex. avgångsintervjuer med medarbetare som slutar sina anställningar och uppdrag. Med tanke på att ett flertal drabbade är professorer och docenter så räknar innehavare av lägre tjänster, för att inte tala om doktorander och studenter, med att de inte skall få en bättre behandling. De räknar i stället med att bemötas med tystnad om inte repressalier av olika slag.

Man skall dock rent allmännt inte skylla på prefekter och chefer då uppdraget skall uföras under allt svårare "kontrakterade" omständigheter och påtryckningar. Det är ofta förknippad med svåra personliga uppoffringar för vilka de inte kan räkna med något officiellt erkännande. Det är förklarligt att somliga smiter från det ansvar de åtagit sig och dess krav på civilkurage för att enkelt överföra bördan till sina lägre chefer och personal. Det torde förklara varför vissa äldre professorer trots löneincitament föredrar pensionera sig i förtid, och varför en ny påpasslig yngre prefekt kan vilja hoppa av det fyraåriga uppdraget efter bara ett år, dock efter att ha orkat tillräckligt länge för att kunna lista det i sin meritförteckning. Det är inte opportunism utan påpasslighet och anpassning till en tyst universitetspolicy som är i sin tur anpassad till tidsandan. Annars ligger det mycket i Platons rekommendation, på tal om "incitament", att chefsuppdrag skall gå till de som inte vill ha dem, eftersom ingen vill försumma sina egna intressen för andras väl och ve, och den som själv eftersträvar sådana uppdrag förväntar sig få personliga fördelar även på andras bekostnad (Rep.I, 347).

Sammanfattningsvis: universitetens problem kan ej åtgärdas genom PK-mässiga PA och utbildningar som grundar sig enbart på universitetsinterna statistiska data utan kräver också en omgivningsanalys- och förändring med hänsyn till universitetets historiska kontinuitet. Folk blir inte lika lätt utbrända om de tror på vad de kämpar för. Det är alltså en intellektuell uppgift, inte minst för universitetsväsendets högre hierarkier att begripa att ordet arbetsmiljö är ett tvivelaktigt övertagande av ett begrepp som skapades för industrin före kunskapsföretagens tidsålder, och att universitetets arbetsuppgift är att hålla liv i universitetet som idé. Det kräver både politisk och etisk medvetenhet och civilkurage att säga till och säga ifrån, inte bara "nedåt" mot institutionerna som egentligen borde lyftas "upp" som lövkronan på universitetsträdet (Bargholtz i Universitetläraren 4/2001), utan även mot styrelsen och den politiska överheten som borde inse sin plats där ner som bas och rotsystem vilket idag sannerligen riskerar bli ett rotvälta.

Som sagt, det är uppenbart att inom universitet finns det allt mindre utrymme för reflektion och noggranna analyser, vilket bekräftas varje gång kritiska lärarröster skamligt nog på ett förnedrande sätt lämnas obesvarade eller kommenteras magnifikt kortfattat, direkt eller genom bulvan. Det är då som tidningars och även fackliga tidskrifters gräns på ca. 5000 tecken för debattinlägg får sin fulla innebörd. Dels tvingar gränsen till orimliga överförenklingar och dels inbjuder den följaktligen till magnifikt korta genmälen som siktar på de oundvikliga oklarheterna och missförstånden. Liksom TV-soffornas ständigt avbrutna och fragmenterade tankar så kallas det för demokratisk debatt eller dialog, numera även på universiteten.

Kristo Ivanov

professor och f.d. prefekt (motsv.) i 12 år

BIBLIOGRAFI (v.g. klicka på) som innefattar refererser i texten ovan, finns för de som vill förkovra sig i klassiska och historiska debatter om universitetets utveckling eller avveckling inklusive dess samband med skolväsendet. Var god se även bibliografin i K. Ivanov, "Universitetets bidrag till näringslivets och förvaltningens samhällsnytta," in Vetenskap och vett: Till frågan om universitetets roll, C. Knuthammar and E. Pålsson, (Red.) Linköping: University of Linköping, 1985, ss. 52-62. Bibliografi ss. 124-127.