Lärarna tystas, eliterna
reser
Jag är utmattad och bedrövad på att vittna om sirapsartad och
glättad marknadsföringsretorik i universitetsorganisation, anslagsansökningar
och redovisning av forskningsresultat. Men en motsvarande retorik
präglar också kommunala företrädares artiklar i VK.
Det skriver Kristo Ivanov.
”Eliterna får lärarna att tystna”, var rubriken på Barbro Nilssons
tänkvärda artikel i VK den 25 maj. Den förtjänar att följas upp
och sammansmältas med två tidigare inlägg (23/5) om kommunens
studieresa med 33 personer till Italien, Carin Jonssons inlägg
(22/5) om
”Vad kan cheferna lära sig i Italien?” och med mitt eget (3/4)
om ”Maktens arrogans vid universitetet”.
Varför resignerar lärarna och tystnar? I universitetets personaltidning
Aktum och studenttidning Vertex försökte jag nyligen uppenbara
innebörden av de ”nya villkor för lärandet” (SOU 2000:13) som
torde sikta på att de ihjältystade lärarna skall klara utbildningar
med mindre lärartäthet- och kompetens, med studenter som har sämre
förkunskaper i det nya universitetet. Vidare: universitetet likställer
arbetsmiljö med att en privilegierad tyst majoritet (eller minoritet)
av lärare ”trivs” eller inte klagar. Man bortser då från att demokrati
i högsta grad gäller att också beakta tysta minoriteter och tillförsäkra
deras integritet.
Den senaste undermåliga universitetsreformen förespeglar befordran
till lektor och professor utan de annars besjungna välsignelserna
av konkurrens (om begränsat antal tjänster). På så sätt tillförsäkrade
man ett fackligt och politiskt stöd eller tystnad inför en billig
reform. Antalet tysta lärare med finare titlar ökar utan att staten
behöver tillföra motsvarande medel för löner eller forskning.
Man betalar med titlar och söndrar bland dem som tyst skall samsas
om fördelningen av det oförändrade löneutrymmet med grund i en
naiv magistral jämförelse mellan äpplen och päron i betygssättningen
av intellektuellt arbete.
Individuella löner hotar sammanhållningen, löd rubriken på en
insändare i VK nyligen. Fackligt förtroendevalda sätter sig nu
med arbetsgivaren och värdesätter medlemmarnas arbetsinsatser.
Både nya lönesystemet och gisslaneffekten undergräver fackföreningarnas
styrka och försvagar ytterligare medlemmarnas benägenhet att uppbåda
det civilkurage som bryter tystnaden. Debattinlägg ignoreras om
de inte hotar universitetets reklam-”image” i rikspressen.
Samtidigt avskaffas också oavsättligheten och professorsoberoendet
(dock inte direktörernas fallskärmar!) samtidigt som nya rättsfall
undergräver övrigt anställningsskydd och öppnar vägen för avsked
av misshagliga lärare. Grundforskningen stryps och lärarna blir
fråntagna de medel som erfordras för det akademiska medinflytandet.
Den märkligt nog sent upptäckta ”tredje uppgiften” om påstådd
samhällsrelevans med marknadsföring och försäljning har lett om
inte annat till merarbete för att överta statens ansvar för en
frikostig utbildningsexpansion. Det finansierar också valröster
som tillfaller de politiker som tros ha breddat rekryteringsunderlaget
av studenter till universitet som blivit sämre högskolor. Detta
skall dock uppvägas av nya elituniversitet i centrala ”tillväxtregioner”,
inrättade av de som i Barbro Nilssons artikel identifieras som
regeringens ”anti-elitistiska elit”.
Nilssons artikel diskuterar den reellt existerande socialdemokratin,
med dess kunskapsförakt och marknadsanpassning, som hon kontrasterar
med sitt socialdemokratiska föräldrahem där man hyste respekt
för kunskap och höll arbetarrörelsens gamla bildningsideal levande,
i förening med socialt patos och en tro på rättvisa. Tyvärr har
hon rätt, men denna besvikelse är en del av en större och bedrövlig
bild som tecknades mästerligt redan på 60-talet av chefen för
arbetarrörelsens arkiv, Tage Lindbom.
För hans kontroversiella böcker ”Efter Atlantis” och ”Sancho
Panzas Väderkvarnar”, följda av ”Omprövning” blev han ihjältystad
av sitt parti. Jämför med VK:s ledare (22/5) om metallfackets
ordförande och debattartikel i DN, om att politiker och skolmän
gjort kunskap till ett fult ord, och arbetarrörelsen mest pratar
om form och friskolors vara eller (tysta) icke vara när den i
stället borde förstärka de kommunala skolorna.
Jag vill fästa mig vid Nilssons nyckelformuleringar om att den
anti-elitistiska eliten ”med hjälp av retorik och en effektiv
propagandaapparat har lyckats försåtminera det språk som används
när man talar om utbildning”, och ”oförmögna att klara oss i en
glättig reklamvärld och alltför trötta för att ständigt klafsa
oss fram genom sirapsartad och ideologiskt färgad retorik”. Utmattad
och bedrövad som jag själv är på att vittna om sirapsartad och
glättad marknadsföringsretorik i universitetsorganisation, anslagsansökningar
och redovisning av forskningsresultat vill jag visa hur motsvarande
retorik sipprar i kommunföreträdarna Jan Björinges & Claes Cahiers,
samt Birgitta Forsbergs & Göran Pettersons debattinlägg, (VK 23
/5).
Tillåt mig att lyfta fram ett kontextfritt urval av de retoriska
grupperingar av honnörsord i den ordning de uppenbarar sig och
jag hoppas att detta vaccinerar mot deras bedövande nedtystande
effekt (vem kan vara emot detta goda?).
Först Björinges och Cahiers:
Övergripande mål. Tillväxbefrämjande samarbete. Fortsätta växa.
Dynamiska kommuner. Strategier och samarbetsformer. Bästa möjliga
förutsättningar till utveckling. Delta i nätverk. Ökad internationell
orientering. Skapa samarbete för utveckling. Ta del av EU:s möjligheter.
Nätverk och projektfinansiering. Gemensam helhetssyn, öppenhet
för nya idéer, och samarbete över förvaltningsgränserna. Bredda
sin kompetens. Nära samarbete...i skadeförebyggande syfte. Helhetsansvar.
Samverka...med näringsliv och forskning. Tillväxtbefrämjande samarbete
mellan kommun, universitet och näringsliv. Mest dynamiska regionen
i Europa. Ökat samarbete över förvaltningsgränserna.
Och så Forsberg & Petterson liksom i kör, samma dag:
Samarbetet mellan region, näringsliv och universitetet. Tillväxt
och ett expanderande näringsliv. Barn i fokus på ett helt nytt
sätt. Internationellt erkända. Växa som kompetenta individer.
Demokratisk dialog. Miljö och IT. Föräldrasamverkan. Engagemang,
kompetensutveckling och organisation. Barn får ett värde genom
att de blir synliga. Samhälle som utvecklas i rätt riktning. Nätverk.
Avstamp för något nytt och spännande. Samarbete och delaktighet.
Ge barnet röst och en tydlig identitet. Dynamiskt och expanderande
näringsliv. Starkt socialt kapital som bygger på ett nära samarbete
mellan olika aktörer. Titta närmare på orsakerna till regionens
expansion. Samarbetet mellan region, näringsliv och universitet.
Tillväxt och ett expanderande näringsliv. Medborgarnätverken.
Översätta regionens utvecklingsplaner i konkret handling. Vidareutveckla
Umeå till en av de mest dynamiska kommunerna i Europa. Mot en
god och långsiktig hållbar livsmiljö. Kompetent personal.
Jämför gärna dessa två sistnämnda artiklar med Carin Jonssons
ovan nämnda tankeväckande inlägg om ”vad kan cheferna lära sig
i Italien?”. Svaret är klart. Kommuneliten bör hålla sig hemma
och i stället för att ”titta närmare” hellre läsa på all litteratur
som dokumenterar till exempel italienska initiativ och andra sådana,
och bjuda hit ett par valda italienare eller motsvarande. Och
framför allt: tänka! Mera än vad som framgår från artiklarna.
Annars kan vi andra, lärare och forskare bara tystna när vi
dränks i detta hav av politiskt korrekt reformivrig sirapsretorik
och övriga sluga strategier för ihjälreformerande och ihjältystande
i skol- och universitetsvärlden.
Kristo Ivanov
professor vid Umeå universitet
|