Vetenskaplig metod och universitetspolitik

Om systematiska och slumpmässiga fel i universitetens meritvärdering: administrativt lättsinne och rektorsansvaret

(Version 020917-1020. En version av denna text publiceras i Universitetsläraren, nr. 10/2002 s. 23 med en inkommen replik från Umeå universitets rektor i nr 11/2002, och en slutreplik, även tillgänglig i originalversion, i nr 13/2002)

I "Rektorns ruta" i decembernumret av Umeå universitets personaltidning AKTUM (9/2001, sid 12, http://www.umu.se/infoenheten/umu_internt/aktum/) antyder universitetets rektor att så kallad positiv särbehandling av underrepresenterat kön får användas vid anställning av lärarpersonal utan risk för att prioritera "till synes" mindre meriterade kandidater. Han anser att risken är ringa när meritskillnaderna råkar ligga inom gränsen för det statistiska slumpfelet -- till skillnad från det systematiska felet -- vid fastställandet av sådana meriter.

Enligt vad jag förstår efter egna studier av felbegreppet (1) (2) så skall det systematiska felet dock relateras till det SANNA värdet. I naturvetenskap i allmänhet och inom fysiken i synnerhet är det sanna värdet en ständigt reviderad och förhoppningsvis gradvis konvergerande TEORETISK idealkonstruktion. Idealet blir verkligheten i den tänkta oändliga serien av uppmätta gradvist "närmare" approximationer (3). Därmed blir felet också en ingående del av teorin och teoribyggandet, en lärdom som idag glöms av många som omedvetet ansluter sig till en gammalmodig naiv empirism av "sunt förnuft", väl äldre än den statistiska empirismen.

Har man, som i samhällsvetenskaper i allmänhet och i meritvärderingssammanhang i synnerhet ingen överenskommen "teori", så har man i brist på bättre tänkande som redovisas i samband med t.ex. statistiska tests "validitet" inte heller möjlighet att skilja mellan det systematiska och det slumpmässiga felet. Därvid berör man också statistikens väsen och dess begränsningar eller förutsättningar.

Och saken blir inte bättre om ansvariga för universitetsväsendets meritvärderingssystem inte beaktat eller åtminstone inte behövt bevisa att de beaktat viss kontroversiell vetenskaplig litteratur och debatt i ämnet, bl.a. i Harvard Business Review (Kohn, 1993, m.fl.). Inte heller har man i så fall brytt sig om att diskutera frågan med vetenskapsfilosofer (motsv) och andra forskare än ev pedagoger och könsteoretiker som varit engagerade i ämnet. Det är det närmaste man kunde ha kommit till en vag motsvarighet till den teoribildning som erfordras för att kunna tala om systematiska- och därmed slumpfel.

Om det är alltför abstrakt eller "filosofiskt-teoretiskt" som det brukar heta nuförtiden, var god begrunda följande situation. En kvinnlig sökande har trots knapphet av anslag i hennes specialområden som ligger utanför huvudfåran för det trendiga och politiskt korrekta lyckats efter många års slit meritera sig med 50 publikationer på en viss (mätbar?) kvalitetsnivå. Så kommer en yngre manlig sökande med i övrigt samma kvalifikationer som i samma ämne valt ett smart snävt område som ligger i dito huvudfåra. Han har följaktligen kunnat ösa ur särskilt riktade medel från flera anslagsgivande myndigheter, forskningsråd, fonder och dylikt. Det har gjort det möjligt för honom att på en kortare tid åstadkomma 45 publikationer av samma kvalitetsnivå som den tidigare nämnda kvinnans. Nu är det så att på institutionen där tjänsten är placerad finns det en majoritet kvinnor varför tjänsteförslagsnämnden yttrar att skillnaden mellan 45 och 50 ligger inom slumpfelmarginalen varför tjänsten förordas gå till mannen. Långsökt? Så värderas dock och jämförs universitetsanställdas relativa meriter, även tvärs över olika ämnen som arbetar under okända helt olika villkor och mot helt olika historiska bakgrund, i de årliga lönerevisionerna.

Betrakta också följande exempel taget från verkligheten. Det gäller kontroversen kring tillsättningen av en professur i historia vid Lunds universitet våren 2002, som involverade den berörda lokala lärarförslagsnämnden. En ledare i Dagens Forskning den 2-3 april 2002 (4) sammanfattar "affären" under rubriken "Administrativt lättsinne och rektorsansvaret" samt hänvisar till Mikael Lövtrups redogörelse av det märkliga ärendet i samma skrift sid. 7. Ledaren redovisar bl.a. följande. "Ordföranden i nämnden, fakultetens dekanus, hade vid ett föregående sammanträde, där ärendet behandlades, försökt att förbigå sakkunnigas förslag i dess helhet: avsikten var att båda de placerade kandidaterna skulle avföras och en kvinna bland de icke rankade lyftas fram som nämndens egen kandidat till professuren". Anders Björnsson kommenterar detsamma också på ledarplats under rubriken "Starkt centrum ger frihet". Samma nummer av Dagens Forskning i sektionen "Pressgrannar" hänvisar vidare till att ärendet också diskuterats av professorn i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet Tore Frängsmyr i Uppsala Nya Tidning den 19/11 och av professor em. i civilrätt vid Lunds universitet Gunvor Wallin i Sydsvenska Dagbladet 11/4.

Ärendet togs även upp bland annat i Sveriges Radios "Vetenskapsradions veckomagasin" den 4/5 2002 då några insiktsfulla inlägg av mikrobiologen Agnes Wold (5) aktualiserade det fenomen som jag själv varit med om att påtala redan för många år sedan. Det gäller "utspädningen" av kriterierna för meritvärdering. Från att ha varit centrerade i den vetenskapliga meriteringen som trots en månghundraårig tradition är svår nog att fastställa så började man att väga in även "pedagogiska" meriter. Detta gjordes trots pedagogikvetenskapens förhållandevis mycket svaga egna kriterier och oklara status bland övriga etablerade kunskapsområden, vilken lätt kan konstateras i någon renommerad encyklopedi där den visar sig dela sin innebörd med t.ex. filosofi, matematik, katekes, psykologi, sociologi, m.m. I takt med universitetsväsendets utveckling eller avveckling under de senaste åren började man inkludera bland kriterierna och "väga in" även ledarförmåga och "fund-raising capability" vilket ofta likställs med universitetetens förment nya uppdrag att ägna sig åt den "tredje uppgiften" eller "samverkan med det omgivande samhället". Till slut inkluderar man, som det rapporteras av Jan Thorsson i Universitetsläraren 8/2002 (6), förmågan att uppträda icke-nonchalant eller icke-arrogant, samt uppvisad medvetenhet om sånt som jämställdhet, etnisk mångfald, genusperspektiv och studerandeinflytande. Det hela slutar väl i "allmän trevlighet" och "social kompetens" som förmodas komma fram i hörsägen och slutna intervjusituationer. Det innefattar då den positiva särbehandlingen som vi som vanligt med ett tiotals års fördröjning kopierar från storebror USA:s "affirmative action" samtidigt som den stöter där på allt hårdare motstånd.

Det gradvisa införandet av allt flera vaga och godtyckliga kriterier innebär i själva verket att man ytterligare späder ut kravet på vetenskaplighet och öppnar vägen för större godtycke samt risk för att förväxla sökandes och meritvärderares allmänna social kompetens med det som psykologer annars kallar borderline syndrom och patologisk narcissism. Större godtycke vid avvägningen mellan allfler politiskt korrekta och vaga kriterier gör att rektorernas ingripanden inom det formodade slumpfelets ökande marginaler kommer att fira triumfer.

I det perspektivet uppfattar jag att Umeå universitetsrektors referens till "åtminstone en undersökning" ang systematiskt fel i favoriseringen av sökande av visst kön knappast berör problematikens kärna. Hans referens till slumpmässiga mot systematiska fel kan t.o.m. verka som en missvisande pseudovetenskaplig legitimering av typisk politiskt korrekt politisk-administrativ praxis. De som kritiseras för den ovan nämnda tillsättning av historieprofessuren i Lund skulle säkert ha välkomnat ett auktoritativ rektorsuttalande om att de sakkunnigas enahanda rangordning av sökande hade väl fallit "inom gränsen för det statistiska slumpfelet".

Vill Umeå universitetets rektor vädja till det sunda administrativa eller politiska förnuftet behöver han knappast teoretisera om systematiska mot slumpmässiga fel utan kan lika gärna redovisa sina spekulationer som en journalistisk kåseri i den partipolitiskt vinklade dagspressen. Hans tal om systematiska och slumpmässiga fel bidrar till att ytterligare undergräva lärarnas tilltro till en illa genomtänkt och intellektuellt undermålig meritvärdering som också gäller de årliga lönerevisionerna. Skillnaderna mellan de flesta infordrade och i självdeklarationer mödosamt redovisade meriter kommer nämligen att anses ligga "inom slumpfelmarginalen". En sådan värdering visar sig än en gång vara ekonomiskt, administrativt och krasst politiskt betingad, med en (avsedd?) bedövande "terapeutisk" verkan på personalens mera och mindre legitima krav och förväntningar. Dess enda existensberättigande är i så fall begränsningen av statens lönekostnader för redan anställd personal kombinerat med främjandet av konkurrensstarka löner vid den nyrekrytering som erfordras för en lågkvalitativ högskoleexpansionen och överbelastning av personalen (jfr de ökade sjukskrivningarna) som drivs av politikers sluga valstrategiska manipulationer (7).

Det är politiska och internpolitiska påtryckningar på västvärldens universitet som uppenbarligen föranleder The Economist (5 januari 2002, s 37) att börja redovisningen av senaste skandalen vid Harvard Universitetet i USA enligt följande: "These days university presidents are a hopelessly anodyne bunch. They mouth politically correct platitudes, make nice comments to potential benefactors and, in general, do their utmost to avoid saying anything that might be misconstrued as either interesting or original". Och konstaterar längre fram: "Minority groups are very powerful in academia". Så kan alltså det "omgivande samhället" kritiskt se på det okritiska "nya universitetet" som ständigt uppmanas "samverka" med dito samhälle, särskilt med exportindustrin. Det är uppseendeväckande att försvaret av universitetets historiska mission görs av utomstående inklusive dagstidningar som skriver huvudledare om "När rektor blir VD" (8). Samtidigt bejakar VD-rektorer begränsningar av forskarnas yttrandefrihet medan de jagar de stora anslagspengarna (9). Det måste nog vara otacksamt att vara universitetsrektor i dessa dagar.

Kristo Ivanov
professor, informatik i Umeå

 

NOTER MED REFERENSER

(1) Ivanov, K. (1972). Quality-control of information. The University of Stockholm and The Royal Institute of Technology. (Doctoral diss. Nat. Techn. Info. Service NTIS order No. PB-219297, orders@ntis.fedworld.gov) URL http://www.informatik.umu.se/~kivanov/diss-avh.html, 5 Jan. 2002.

(2) Ivanov, K. (1976). Från statistisk kontroll till kontroll över statistiken: Systemisk redovisning av fel i undersökningar inklusive avvägningar mellan kvalitet och medborgerlig integritet (Research report No.1976:9, ISSN 0347-2108). University of Stockholm, Dept of Statistics.

(3) Churchman, C. W. (1971). The design of inquiring systems: Basic principles of systems and organization. New York: Basic Books, p. 178ff.

(4) Anonym, "Administrativt lättsinne och rektorsansvaret", ledare, i Dagens Forskning, 2-3 april 2002. Se även Anders Björnsson också på ledarsidan under rubriken "Starkt centrum ger frihet", Mikael Lövtrups redogörelse, samt sektionen "Pressgrannar", allt i samma nummer av Dagens Forskning.

(5) Se även Wold, A. (2002)."Meritokrati, för de svagas skull" Dagens Nyheter, 16 april 2002.

(6) Thorsson, J. "Professorstillsättning skapar oro i Lund", Universitetsläraren 8/2002. Se även krönikan i tidskriftens samma nummer, "En beslutande nämnd måste tala klarspråk" av SULF-ordföranden Christoph Bargholtz.

(7) För övrigt den tillsynes politiskt "dogmatiska" idén om expansion av högskoleväsendet, med sammanhängade rekryteringsproblem ifrågasätts, t.ex. av Alison Wolf, i "Does education matter? Myths about education and economic growth", Penguin Books, 2002. Se recension i The Economist, June 8th 2002, 71, tillgänglig för Economist-prenumeranter, "Economic focus: The education shibboleth" http://www.economist.com/displayStory.cfm?Story_ID=1165373, Acc. 16 June 2002.

(8) "När rektor blir VD: Uppmärksamheten kring tillsättningen av en historieprofessor vid Lunds universitet har blottlagt en grundläggande identitetsförvirring. Är forskning och högre utbildning alltjämt universitetets huvuduppgift?" Rubrik för huvudledaren i Dagens Nyheter den 17 maj 2002. Se också Thomas Anderbergs genomgång av det avslutade Gerner-ärendet, i "Efter tvekan godkänd", Dagens Nyheter, Kulturkritik, den 16 maj 2002.

(9) Ivanov, K. (2002). Makten och forskningens integritet. Västerbottens-Kuriren, (25 april), 2. Se också den besläktade texten i samma tidning, "Maktens arrogans på universitetet", 27 April 2002. Redigerat ur http://www.informatik.umu.se/~kivanov/ArrPow.html, och länkat till forskningsseminariet http://www.informatik.umu.se/seminarier/2002/1019042100-1019048400.mit-huset.mc413, med seminariedokumentation på http://www.informatik.umu.se/~kivanov/SemPUL.html, 27 April 2002.)

Se även i bibliografin för min uppsats "Universitet, arbetsmiljö, politisk korrekthet" [University, work environment, political correctness] på URL <http://www.informatik.umu.se/~kivanov/WorkEnvRefs.html> referenserna till Petz & Andrews, Björklund, Kohn, Trow, med flera.

 

RELEVANTA TÄNKVÄRDA CITAT

"Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit en broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'. Lysnnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan."

Matteus 18:15-17.