Version 020331-1015

Bland intellektuella och inom universitetsvärlden har det på sina håll blivit modernt att när det gäller tekniktillämpningarnas etik hänvisa till "moral imagination" ytterst socialt grundad i en så kallad "transperspectivity". "Moral imagination" är titeln på en bok av en viss USA-filosof Mark Johnson, med undertiteln "Implications of cognitive science for ethics". Det gäller då att på Johnsons anbefallning enligt hans egen senkomna förenklade version av Kants moraliska imperativ lära sig att "sätta sig in i" hur och vad våra medmänniskor känner och upplever, nu när många glömt kristendomens gyllene regel "Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem". Förmodan är att kan man bara, med konstens, litteraturens eller den tekniska multimediavirtualitetens hjälp sätt sig in i medmänniskors känslor i allmänhet och lidande i synnerhet, så kan vi främja godhet och få en bättre värld.

Tillämpat på vapen och på konflikten mellan Palestina och Israel gäller det alltså att kunna sätta sig in i hur den andra parten känner sig i det hela. Det är lätt att förstå hur israeler är rädda att bli beskjutna i sina bilar och bosättningar, eller sprängda i bitar av någon självmordsbombare på någon gata, buss eller restaurang. Det är också lätt att föreställa sig hur palestinier är rädda att bli träffade av missiler från USA-tillverkade och finansierade stridsflygplan, stridsvagnar och helikoptrar när de sitter eller ligger i sina bostäder, sjukhus och ambulanser. Det är dock svårare att föreställa sig hur känslorna går mitt under förhandlingar. Låt oss därför försöka göra ett litterärt tankeexperiment i "moral imagination".

Massmedia återgav söndagen den 24 mars 2002 ett TT-Reuters meddelande att enligt en högt uppsatt politisk källa i Jerusalem hade Israels premiärminister (IP) föreslagit att han borde resa till Arabförbundets toppmöte i Beirut veckan därpå för att lägga fram den israeliska synen på det saudiska fredsförslaget. IP vill alltså bli inbjuden, dock innan han överhuvudtaget lovat "släppa" den palestinske presidenten (PP) till dito möte. Kan man tänka sig att någon upplever situationen som en oförskämdhet, att inbjuda sig själv till "motpartens" eget möte under den outsagda utpressningen att annars kommer han inte att tillåta PP:s deltagande? Och så detta mot bakgrund av att USAs vice-president alldeles nyss hade besökt Mellanösterns ledare för att uppbåda stöd till ett tänkt angrepp på Irak, och även hälsat på IP dock utan att ens vilja träffa PP. Däremot uppfattades det att han och USA:s lokala förhandlare försökt hitta "quislingar" bland andra palestinska ledare. Det skulle ha bekräftat PP:s svaga ledarskap och bristfälliga grepp på sina egna, redan undergrävt av hans förödmjukande begränsade rörelse- och handlingsfrihet. Inte nog med detta. Om övriga deltagare i arabmötet verkligen skulle tycka att allt detta är en enorm oförskämdhet och vägra inbjuda IP, eller, när PP inte tillåts komma, rentav i vrede utebli själva från dito möte så skulle han få ett svepskäl att förkasta Saudiarabiens försvagade fredsförlag under förevändning att det inte är allvarligt menat ty, varför skulle de annars själva utebli från mötet eller avvisa framförandet av Israels syn? Och det rapporterades att Israel inför världsopinionen känt sig "generad" av att förväntas bejaka Saudiarabiens fredsförslag, lika mycket generad som av mordet på den alltför fredsälskandeYitzhak Rabin.

Den moraliska föreställningsförmågan kan vidare stimuleras av beskrivningen av en fortsatt händelseutveckling. Palestiniernas blir desperata inför det faktum att inte ens ett samlat arabiskt fredsinitiativ leder någonvart och att deras ledare inte ens tillåts deltaga i dess vidareutveckling. Ytterligare en självmördare spränger sig till döds och sprider död och förintelse på israeliskt territorium. Med USA:s goda min retalierar Israel direkt mot PP och den palestinska auktoriteten och tillintetgör palestiniernas sista samlade och återhållande kraft. PP angrips i sitt högkvarter. Om han dödas eller inte så öppnar detta i sin tur vägen för palestiniernas splittring i olika faktioner och desperata attacker i Israel,vilket till slut motiverar förintande attacker på palestinsk mark och en senkommen internationell intervention som i Afghanistan för upprättandet av vad som kommer att uppfattas som en quisling-regering.

Tankeexperimentet förklarar i så fall många gåtor bortsett från USA:s milda inställning till den traditionella vännen Israels agerande. Den uppfattas vara betingad av ett Israelvänligt opinionstryck i kongressen, senaten och massmedia som också förklarar USA-stödet till Israels vägran att tillåta FN-observatorer som skulle synliggöra gränser, bosättningar och otillbörlig ockupation av Palestinskt territorium. Det också förklarar USA:s anskaffning av alibi inför världsopinionen genom sitt eventuella undantagsvisa stöd till FN-resolutioner som Israel tillåts ignorera. Det visar i så fall för många araber att simsalabim flera av Israels säkerhets- och internpolitiska problem blir tillvidare lösta som ett alternativ till eller i avvaktan på "den slutliga lösningen": att skingra, kasta ut, skrämma bort eller till underkastelse palestinerna från resterande ockuperade områden eller rentav låta dem bli mördade i dunkla uppgörelser med armén eller mellan olika grupper liksom tidigare i t.ex. Sabra och Shatila. PP kan också dödas mera eller mindre av misstag, förvisas till exil, eller då kan villkorade löften om en Palestinsk stat erbjudas av USA och Israel mot kravet att PP avsäger sig den demokratiskt erövrade presidentmakten och ersätts av annan palestinsk politiker som är mera följsam eller har ett svagare enande stöd bland palestinierna varför en inbördeskrig kan bryta mellan deras olika faktioner och lämna fältet öppet för USA:s och Israels interventioner.

Så mycket, alltså för den i så fall hårfina skillnaden mellan paranoia och "moral imagination" och den sistnämndas hjälp att lösa etiska eller politiska problem. Och på tal om paranoia så tänk gärna på att den 11 september var inte bara en vecka före slutet av Sabra-Shatila massakern år 1982 (not 1) med nästan lika många offer i terrorattacken i New York utan även en vecka efter det att Israel och USA tillsammans i protest hade lämnat Durbans internationella konferens mot racism (not 2) som hotade ta upp "anti-Arabism" vid sidan om "anti-Semitism" och "ethnic cleansing of the Arab population in historic Palestine". Eller då konsultera gärna en ambitiös bibliografi (not 3) om Israel-Palestina konflikten (not 4) inklusive, säg, Bowyer Bell's bok "Terror out of Zion: the fight for Israeli independence, 1929-1949", eller Joseph Hellers "The Stern gang: ideology, politics and terror, 1940-1949". Så får vi testa huruvida litterära skildringar av hur Israels stat byggdes på terror kan främja vår moraliska föreställningsförmåga och vägleda våra ställningstaganden mot dagens Israel-Palestina konflikten.

Sådana här narrativ eller berättelser skapar sannerligen enhet och mening utav många skenbart osammanhängade motsägelsefulla och fragmentariska detaljer. Det är också kännetecknet för en bra teori, i synnerhet en samhällsvetenskaplig sådan som erfordras för mellanfolkliga konflikter. Kanske kommer då "moral imagination" att leda oss att förstå många arabiska folks uppfattning att Västerlandet försöker rentvå sitt dåliga samvete genom att låta palestinska folket betala med sitt territorium för att Väst inte i god tid friköpte och tog emot judiska flyktningar i början på andra världskriget.

Kristo Ivanov

NOTER:

(1) http://www.sabra-shatila.org/
(2) http://www.unhchr.ch/html/racism/
(3) Som t.ex.http://www.mideastweb.org/biblio.htm
(4) http://webct.marshall.edu/public/idlc/history/meconflict2/6-policy.htm