MISSFÖRSTÅDD DEMOKRATI?

[Misunderstood Democracy?]

(Version 011126-1415. En kortare omrubricerad version publicerades i Katolskt Magasin, 14/2001)

av Kristo Ivanov

 

 

I Katolskt Magasin 13/2001 skriver Peter Marinko (PM) ett inlägg med rubriken "Oförskämt mot lekfolket" i samma anda som också Barbara Adams skriver om "Resultatet liknar tyranni". Inläggen rubriceras vidare som svar till biskopen i kyrkoavgiftsdebatten. PM uppfattar att biskopen avfärdar den nödvändiga inomkyrkliga diskussionen om kyrkoavgiften som sedan årsskiftet betalas via skattsedeln. PM tycks ha blivit särskilt provocerad av att biskopen skrev "att tillfråga alla och be om deras medgivande vore ganska fjärran för en hierarkisk Kyrka som vår". PM hotar med att som politiskt aktiv lägga fram ett förslag som syftar till att Kyrkan förlorar sin beskattningsförmån. Han understryker att Kyrkan måste finna sig i att bli offentligen kontrollerad, kritiserad och ställd till ansvar då "medborgare i allehanda församlingar, föreningar, klubbar" skall kunna kontrollera att deras skatter, avgifter och andra medel förvaltas: "om det inte fungerar" så blir man inte omvald.

Ja, hur fastställer man om kyrkan "inte fungerar"? PM skriver att Kyrkans vigda tjänare skall tjäna folket. Där har vi kanske frågans kärna, om sambandet mellan kristen tro och demokrati. Hur blir det om Kyrkan, till skillnad från allehanda församlingar, föreningar och klubbar istället skall tjäna Gud, d.v.s. hjälpa folket att tjäna Gud?

Bortsett från att informationen kring administrationen av kyrkoavgiften kanske kunde ha skötts på ett bättre sätt så ser jag stora faror i hur denna debatt utvecklats. Jag har alltid förundrats över den nästan hatiska agressivitet som ofta uppvisas i svenska samhället mot den "auktoritära" Kyrkan. Efter jämförelse med mina upplevelser av attityder i andra länder så kom jag att misstänka att denna agressivitet betingas av historiska erfarenheter av förening och identifikation mellan stat och protestantisk kyrka efter Reformationen.

I grunden är detta i så fall också en upplevelse av oförenlighet mellan auktoritet eller hierarki och demokrati, där Demokrati för många blivit den nya övergripande guden efter det att den gamla folkhemstaten gjort bort sig i det sekulariserade marknadssamhället. Denna upplevelse måste vara så stark att t.ex. PM och hans meningsfränder inte ens uppehåller sig vid tanken att de i föreningsfrihetens tecken inte behöver underställa Kyrkan demokratisk styrning på ett sätt som faktiskt bedöms kunna skada Kyrkans apostoliska uppgift. De kan begära utträde ur den Kyrkan de inte vill betala skatt till och vars ledare de inte har förtroende för.

Annars kan denna debatt vara ett tecken bland flera på (må Gud som hittills i 2000 år förhindra det) "början till slutet" av Katolska Kyrkan, ett slut som också kan stödjas av missbruk av det andra Vatikankociliets resultat. "Varför inte demokratisering?" Ja, varför inte skilsmässa vid psykisk misshandel, fri abort, utlevd homosexualitet, barmhärtig eutanasi och, sist, mordisk hämnd i terrorns tecken, och kanske snart kärleksincest och rent mord omdöpt till något snällare ord, förresten t.ex. "utvidgad eutanasi vid mindre värdigt liv"? Problemet med "Varför Inte" strategin är att den tillhör "Avdelningen för Lätta Frågor och Svåra Svar" och den lägger ansvaret på vår nästa med grandet i ögat. Och ju mindre samlad kompetens finns i allmänhet och i Kyrkan i synnerhet för att svara på dessa frågor, så desto mera fritt-fram kommer det att bli då uteblivet svar i "demokratisk debatt" innebär ett jakande svar.

Vi alla debattörer vill kanske inte läsa om demokratins upplysning i "reaktionära" Pius IX encyklika "Quanta Cura" eller Leo XIII "Aeterni Patris" eftersom de utgavs i det förment insnöade "förförra seklet", även om de uppdaterades i "Pascendi Dominici Gregis", "Fides et Ratio", och "Veritatis Splendor". Bibeln skrevs som bekant ännu tidigare. Kanske anser vi att Platons och Aristoteles problematisering av demokrati, liksom den av Vatikanen refererade och i sammanhanget relevanta filosofin av Antonio Rosmini tillhör, smärtsamt nog, "Avdelningen för Svåra Frågor och Lättare Svar". I så fall får man rekommendera att vi åtminstone tar en titt på den nyss avlidne Tage Lindboms bok "Demokratin är en myt" (1991, Skellefteå: Artos-Norma bokförlag, 0910-779102). Den utmanar den nya guden mera än själva beskattningsrätten.

Kristo Ivanov

 

REFERENSER

Encyclical Letter "Quanta Cura". (1864). http://www.saint-mike.org/Library/Papal_Library/PiusIX/Encyclicals/Quanta_Cura.html 4 November 2001.

Encyclical Letter "Aeterni Patris". (1879). http://www.vatican.va/holy_father/leo_xiii/encyclicals/documents/hf_l-xiii_enc_04081879_aeterni-patris_en.html. 6 November 2000.

Encyclical Letter "Pascendi Dominici Gregis" (1907). http://www.vatican.va/holy_father/pius_x/encyclicals/documents/hf_p-x_enc_19070908_pascendi-dominici-gregis_en.html. 4 November 2001.

Encyclical Letter "Veritatis Splendor" (1993). http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/encyclicals/documents/hf_jp-ii_enc_06081993_veritatis-splendor_en.html. 4 November 2000.

Encyclical Letter "Fides et Ratio" (1998). http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/encyclicals/documents/hf_jp-ii_enc_15101998_fides-et-ratio_en.html. 4 November 2000.

Lindbom, T. (1991). Demokratin är en myt. : Norma, Artos: Borås, Skellefteå. (English trans. The myth of democracy. Gran Rapids, Mich.: Eerdmans, 1996).

Rosmini. A. His life and work. http://www.rosmini-in-english.org/. 21 November 2000.